Skiftnyckel, enda verktyget du behöver!

Det är med stor sorg jag skriver detta inlägg, en kär gammal vän har tyvärr blivit tvungen att lämna mig och jag tar på mig hela ansvaret själv. Våra vägar korsades i början av 90-talet och Patrick har varit med mig precis överallt sen dess. Då jag var 10 år blev jag värvad till den mycket meriterade Division 6-klubben Kyrkhults BTK och då man ett par år senare var A-lagsspelare erhöll jag denna eminenta väska.

Denna väska har överlevt alla andra väskor jag ägt under tiden trots att denna trotjänare varit den mest använda. Ibland betedde jag mig som ett svin mot Patrick och tänker främst då jag på grund av mobbing på träningarna för min väska en dag började använda en annan på träningarna. Det var en svart väska som det stod Kristianstad Sparbank på men givetvis höll denna väska bara i ett par veckor och jag plockade skamset fram Patrick igen. Jag har även flera gånger i frustration efter någon förlorad match sparkat upprepade gånger på Patrick och kastat mitt racket på honom.

Det som gör mig extra sorgsen är att jag nu måste låta Patrick kila vidare, inte för att han gått sönder utan på grund av min egen dekadens. Nu för tiden går det mycket lång tid mellan mina bordtennisträningar och för några månader sedan var det dags att plocka fram väskan för första gången på ett halvår och göra sig redo för avfärd. Då jag plockade fram mitt fodral till racketen märkte jag att det satt fast i väskans botten och konfunderad ryckte jag loss det. Då gick det fasansfulla plötsligt upp för mig. Sist jag åkte och tränade (för ett halvår sedan) så köpte jag en banan att ha i pausen vilken givetvis låg kvar i stackars Patrick.

Då möglig föda är en av mina största fobier kastade jag ut Patrick i garaget där han fortfarande ligger och jag har under några månader nu lidit då jag inte vetat hur jag ska hantera denna situation. Ska min fobi få övervinna kärleken till min vän? Slutligen insåg jag att även om jag ber min sambo tvätta Patrick åt mig så kan jag aldrig ha ett par kallingar i väskan som jag sedan ska ha på mig. Så nu idag bestämde jag mig i vemod att låta Patrick åka till väskhimmelen i stället för att behöva lida i mitt garage. Att denna väska som varit med från min A-lagsdebut och under alla mina SM-guld (harkel, harkel) ska få sluta sina dagar så här är orättvist.

R.I.P Patrick

Bahco