Skiftnyckel, enda verktyget du behöver!

Då jag vanligtvis är en frisk person och råkar få ont någonstans så drar jag mig alltid för att gå till läkaren. Men någon gång vart tredje år råkar man ut får något liknande det som hände mig för ett par dagar sen, man vaknar upp mitt i natten med en olidligt smärta i hela högersidan upp till axeln och ut i armen. Tyvärr har jag dåligt med kontakter för att snabbt få tag på receptbelagda värktabletter efter apotekets stängningstid så jag fick vänta till morgonen för att ge mig in i den djungel som vår sjukvård är.

I min kommun går det till så att man ringer vid 08.00 till läkarstationen för att trycka in sitt nummer för att sen sitta och hoppas på att de ringer upp den närmsta veckan. För ovanlighetens skull blev jag uppringd efter bara 40 minuter och fick en tid hos läkaren 40 minuter senare, klockan 09.20. Då fick jag först kasta mig i duschen ifall jag skulle ha tur att få någon av de söta sköterskorna nere på läkarstationen och sen köra med en arm 1.5 mil. Givetvis fick jag den turkiske läkaren som hade glömt sitt solur hemma tillsammans med sitt Turkisk-Svenska lexikon. Han missade vårt avtalade möte med 40 minuter. Väntrummet var som vanligt det dagliga PRO-mötet och jag kände igen de flesta av dem från sist jag var där för cirka 1.5 år sedan, det var visserligen ett par bortfall men även något nyförvärv.

Som vanligt när man varit hos den lokala sjukvårdsinstitutionen blir man ivägskickad till Växjö. Detta vet man alltid innan man går dit men man får inte köra till den uppenbara slutdestinationen direkt även fast det ligger åt andra hållet. Efter 4.5 mils ångest inför det kommande väntandet på att få bli röntgad var jag framme i väntrummet på sjukhuset. Som vanligt letar man febrilt efter något att läsa men de lektyransvariga på sjukhuset verkar tro att det bara är kvinnor som sitter i detta rum. Jag hamnade med en 1.5 år gammal Allers där någon gjort ett tappert försök till att lösa korsorden men fallit platt till marken.

Till min förvåning behövde jag bara vänta en halvtimme innan röntgen och hoppet att komma hem började tändas. När svaren kom blev jag skickad till akuten för att där vänta på att träffa en läkare. Efter först 45 minuters väntan med kölapp fick jag äntligen komma in till receptionen bara för att anmäla att jag lyckats ta mig från röntgen ner till akuten. Efter ytterligare en timmes väntan blev jag äntligen inplockad i sjukhusets inre och hoppet om hemfärd började återigen tändas, dock svagt.

Efter att sköterskan (jag duschade i onödan) tagit med mig in i ett rum och tagit blodtryck på mig så kom nådastöten: “Det är rätt mycket här idag så det kan ta en stund innan du får träffa en läkare”. Efter att ha lusläst en något nyare version av Allers samt försökt sova en stund på sängen så hade det gått 1.5 timme. Efter att först beundrat mitt eget tålamod en stund så bestämde jag mig för att dunsta. Varför plockar de bort mig från väntrummet där det fanns TV in i ett rum där man kan skrapa döden från väggarna med en smörkniv? Jag letade upp en sjuksköterska (en manlig så man kan föra en någorlunda konstruktiv diskussion) och frågade hur läget var. Han sa att det kommit in många akuta fall så det kunde ta 2-3 timmar innan jag skulle få träffa en läkare. Deras tanke från början var då att jag skulle sitta själv i det rummet 4 timmar innan en läkare kom. Jag tackade för mig och körde hem och ångrade att jag ens klev ur sängen denna dag.

Det är säkert många som känner igen sig i denna historia. Jag har ofta varit lite tveksam till privatiseringar av vår välfärd men nu är jag en hängiven vapendragare för en privatiserad sjukvård. Jag betalar gärna för att få vård i stället för att vi i vårt land ska leva efter det rättvisa mottot: “Lika vård för alla, ingen vård för alla”. Vi måste alla inse att den svenska modellen håller på att rasa ihop och vår välfärd är inte som den var för 20 år sedan. Sen om det är privatiseringar eller omprioriteringar i samhället som ska lösa problemen är svårt att avgöra men något måste göras åt denna misär.

Bahco