Skiftnyckel, enda verktyget du behöver!

För några år sedan efter diverse “felsteg” blev jag ett med en brusten högerfot och som grädde på moset kom även ytterligare 15-20 kilos övervikt till mina redan 30 BMI-poäng.Detta tedde sig rätt naturligt då jag missbrukade chipspåsar likt Ricky Bruch missbrukade dopingpreparat.

Direkt när foten var kapabel att bära min korpulenta kropp så började jag att löpträna. Jag minns att jag sprang vårt elljusspår från “Lyan” mot “månadsvägarna” och när de inledande 250m nedförbacke byttes mot en kort knäpp uppför blev jag tvungen att stanna. Då högröd och flåsandes och hjärtat pumpandes i samma takt som Lars Ohlys vänsterhand vid valstugan 2006 tänkte jag på döden och hans broder. Klarade mig de 2.2 km med att ömsom gå eller lufsa sakta, varje uppförsbacke avverkades enligt det förstnämnda.

Gång nummer två blev jag livligt påhejad av en mänsklig hare så jag klarade att komma runt spåret utan att gå, men i ett tempo likt Peter Pedersens (VP) hjärnaktivitet vid en tidigare omdebatterad miljödebatt. Efter detta blev det inget mer!

Ett år senare när jag efter 3 veckor i ett varmare land, blev jag tvingad att börja träna. Första rundan klarade jag 800 meter utan att dö, gick sedan resten av rundan hem. Nu knappt ett år senare så springer jag ca 2-4 mil i veckan samt styrketränar 1-2 gånger utöver detta. Har som längst sprungit 1,8 mil utan att dö.

Vad är det då som hänt?

• Jo först och främst har jag gått ner i vikt, men har ett tag kvar tills jag når Bahco´s svältvikt.
• Jag mår mycket bättre!
• Men framför allt blir jag galen om jag inte får springa och detta har jag bara hört andra pratat om tidigare. Men nu har jag fått klarhet i att det är vetenskapligt begrundat. Dvs jag har fått något som kallas för “runners high”, en plötslig känsla av eufori.

En teori har varit att endorfiner står för effekten därför att runners high liknar just den verkan opiater har. Däremot har man tills nu aldrig lyckats visa att det verkligen är så. Forskare vid Technische Universität München och University of Bonn har nu demonstrerat att endorfiner släpps ut i delar av hjärnan hos atleter som joggar under två timmar.

Hjärnan hos tio atleter avbildades före och efter en två timmar lång löpning. För avbildningen användes PET som visar radioaktiva ämnen i hjärnan. Det radioaktiva ämne som användes var [18F]diprenorfin. Eftersom ämnet binder vid just opiat receptorerna kommer det konkurrera med endorfinerna om att fästa vid dessa. Ju mer endorfiner som finns tillgängligt desto mindre av det radioaktiva ämnet kan binda vilket syns i avbildningen PET ger.

Efter löpningen såg man mer endorfiner i delar av hjärnan som anses hantera känslor. En ökad glädje och eufori gick också att se.

Och det är just detta som jag säkert känt. De löptokiga som tidigare sagt att de inte klarar sig utan att springa har fått en anhängare, en anhänger som tidigare idiotförklarade dem.
Nu när jag är en av dem så har jag om inte tidigare blivit ännu mer idiotförklarad. Ibland när jag kommer hem efter 1,5 timmes löpning i så har jag ringt Bahco för att ge honom dåligt självförtroende, vilket samtidigt ger mig bättre.