Älskad och hatad. Och mytologiserad.
Alla svenskar har ett förhållande till skiftnyckeln. Tillsammans med skruvmejseln, tången och hammaren är skiftnyckeln grundbulten i hemmafixarens verktygslåda. Helt enkelt för att man klarar sig rätt långt med den här begränsade uppsättningen verktyg. Det är en ovärderlig samling när de platta paketen från IKEA ska monteras ihop, cykeln vårfixas och trasiga trädgårdsstolar snabbt behöver repareras.
Och kungen i den lilla verktygslådan har alltid varit en skiftnyckel från Bacho. Den ligger tungt i handen och andas kvalitet. En vän i nöd och lust som håller livet ut.
Men det vilar också en förbannelse över denna ursvenska uppfinning. Jag hoppas att J P Johansson, där han sitter uppe bland de andra ikonerna i den svenska entreprenörshimlen, ibland hör hur kloka fäder varnar sina söner och döttrar för runddragna kupolmuttrar. Spännvidden har alltid varit skiftnyckelns styrka, men också detta universalverktygs stora svaghet.
Historierna om skiftnyckeln är många. Min egen favoritskröna hör hemma på 1970-talet. Björn Borg, en annan svensk ikon, åker bil i Frankrike tillsammans med sin tränare Lennart Bergelin. Paret får något fel på bilen och Bergelin svänger in på en bensinmack. Efter att ha lyft på motorhuven konstaterar Bergelin att han behöver dra åt en mutter. Han vänder sig till föreståndaren på macken och frågar:
“Do you have what we in Sweden call a skiftnyckel?”
Att stackars Bergelin rör till det är inte så konstigt; på franska heter det “torque anglais” och i USA kallas verktyget “swedish wrench”
Källa och fritt kopierat från Lars Nilsson NyTeknik








